Vem är målgruppen för dagstidningarnas debattsidor? Hur läggs debattartiklar upp och hur viktigt är det att resan formuleras begripligt, hållbart och distinkt? Hur går det till – egentligen?

På debattsidor finner vi ofta texter med avancerad terminologi och liknelser som ska förstärka argumenten. Ibland med en illustration i form av en tecknad bild eller foto. Och sedan slutar det med ett förslag eller slutledning om varför det ena eller andra är ett uselt förslag – eller möjligen med ett eget förslag.

Så ser det ut. Ibland är debattinläggen skrivna av tidningens ordinarie ledarskribenter, ibland skrivs inläggen av företrädare för politiska partier eller någon eller några forskare. Oftast finner vi debattinlägg på avsedd plats i tidningen, men ibland slinker debatten över på andra sidor också. Det senaste exemplet på det är väl den redan smått uttjatade och lite infantila ”Busiga Benke och den inbillade Kulturvänstern” som härjat på kultursidorna i stället.

Så vilka är det som läser debattsidorna alternativt kultursidorna i dagstidningen oavsett om vi talar om DN, SvD, Aftonbladet, Expressen eller annan jämförbar publikation? Och oavsett om det läses på papper eller på skärm? Och vad handlar debatterna om? Och vilka är det som skriver dem?

Om vi tar DN som exempel här så kan vi veta följande från Wikipedia: ”I en undersökning som år 2010 gjordes av ett par doktorander vid Uppsala universitet och PR-byrån Agenda PR är sju av tio debattörer män. Allianspartierna upptar cirka dubbelt så stort utrymme som de rödgröna partierna. Samma undersökning visar även att det samhällsområde som diskuteras mest gäller socialpolitik och vård, som står för cirka en femtedel av artiklarna. DN Debatts position som ett ledande organ för svensk samhällsdebatt kan illustreras av att fler än 3 300 nyhetsartiklar som (undantaget DN:s egna texter) har publicerats på nätet under ett år citerar eller hänvisar till DN Debatt. Under riksdagsåret 2007-2008 citerades texter som publicerats på DN Debatt i ungefär 50 motioner eller riksdagsdebatter.” Så visst kan DN vara ett gott exempelval.

Att journalister läser debattsidor torde vara klart och måhända läser de politiska pressekreterarna dem också. Förstås de som vet att artikeln kommer in i en viss tidning och är parter i målet. Vissa nämner att det inte heller är så lätt att få in en debattartikel in DN, men att vissa verkar få in saker som väldigt mycket påminner om ren partipropaganda. Men vilka utöver ”jopo”, den smått oheliga alliansen mellan journalister och politiker, läser egentligen debattartiklar? Och minns vi de viktiga frågorna vi som läsare måste ställa oss när vi värderar en debattartikel? Vem skriver, i vilken kontext skriver skribenten, varför skrivs artikeln just nu och vilken effekt vill skribenten ha?

För att förstå hur en debattartikels varelse ser ut och vilka problem som kan drabba en sådan tar jag som exempel debattartikeln från DN 1 februari skriven av Erik Helmerson, ledarskribent på DN, under rubriken Den ängslige svensken.

Först har vi förstås själva rubriken. En rubrik är ett konststycke i sig själv. Den ska locka till läsning av texten och förstås berätta något om innehållet. Det är här kaptenen på skutan ”Den Flygande Debattartikeln” ska lägga ut kursen. Helmersons rubrik antyder att artikeln handlar om att svenskar i allmänhet är ängsliga eller att en speciell svensk är ängslig. Oklart vilket. Helmerson hade lyssnat på ett samtal tydligen och fått sitt stoff därifrån. En läsning av hans text ger ingenstans att vare sig alla svenskar eller en viss svensk är ängslig. Möjligen skriver Helmerson att vi riskerar att få ett samhälle i framtiden där vi är rädda för att yttra oss. Texten handlar i stället om tolerans, olika kulturer, religioner och hur de ska hanteras i Sverige.  Rubriken förvirrar läsaren viket inte är optimalt.

Sedan finns det även en illustration signerad Magnus Bard. En öppen dörr med en spikmatta utanför som verkar täckas av en sprillans ny välkomstmatta direkt ur förpackningen. Illustrationen verkar inte ha något direkt samband med rubriken och kan möjligen ha ett långsökt samband med invandring och att vi har ett dubbelt förhållande till denna. Vi vill och vi vill inte. Illustrationen hjälper oss inte heller.

Ingressen då? Ingressen, den lilla text som brukar stå överst i artiklar och som ska berätta lite om vad texten handlar om och också den lura in läsaren i texten. Den berättar två saker. ”Vi lever i ett pluralistiskt samhälle men är dåliga på att hantera det” och ”Civilsamhället kan vara bättre på att lösa utmaningarna än staten”. Dessa formuleringar ställer en hel del krav på läsaren och även på skribenten. Det är alltid riskabelt att hålla sig med avancerade termer när man skriver en text, särskilt om det finns flera tolkningar av dem. ”Pluralism” är just en sådan, ”civilsamhälle” en annan.

”Pluralism” kan endera vara ett erkännande av olikheter inom politiken – eller så kan det handla om att politiska beslut mestadels finns i regering och riksdag, men att också utomparlamentariska grupper kan utöva inflytande. Helmerson menar att ”vi” lever i ett pluralistiskt samhälle – vilka är det han inkluderar i ordet ”vi”? Hela Sveriges befolkning? Stockholmare? Eller bara ledande politiker eller endast journalister ifrån Enskede?

Med ”civilsamhälle” brukar man mena arenan utanför familj, staten och marknadskrafterna om vi får tro Wikipedia. I artikeln tas USA upp flera gånger som exempel på ett starkt ”civilsamhälle” som också har tradition av ”pluralism”.
Är det verkligen sant att USA utanför familj, stat och marknadskrafterna har en tradition att diskutera och lösa kontroverser? I artikeln finns inga konkreta belägg för det.

Nu är inte Helmerson enbart att skylla för bristen på belägg – han har ju lyssnat på professorerna Tännsjö och Trädgårdh med flera i samtalet på temat ”Toleransens gränser och civilsamhället” och plockat upp en del av sina teser från dem. Kanske har han för okritiskt randat ner vad de sagt och tagit det för absoluta sanningar? Det är förstås en journalists uppdrag att höra med olika källor och faktakolla sin text.

I själva texten finns det andra saker att ta ställning till förutom det ovan nämnda. Det handlar dels om att välja sina liknelser så att de fungerar, och dels om att veta vad man vill argumentera för eller emot i sin text. Slutligen handlar det också om vilka egna förslag man kommer med och hur dessa är formulerade.

Att välja fungerande liknelser är av stor vikt om man ska ha med liknelser alls. Helmerson väljer att ta med en liknelse som Tännsjö tydligen använde sig av för att beskriva debatten om Utøya. ”Om man slänger en cigarett i ett skogsbryn så att glöden orsakar en skogsbrand är man uppenbart moraliskt skyldig till branden. Men om man slänger cigaretten på ett sätt så den skulle ha slocknat av sig själv, men någon annan häller bensin på den och orsakar branden – hur mycket skuld äger man då?” Detta jämfördes med att inspirationen till dådet på Utøya kom från andra men att Breivik höll i bensindunken. Tyvärr håller inte liknelsen måttet. Att kasta en brinnande cigarett är ALLTID fel och egentligen är att kasta en släckt cigarett också fel. Att cigaretten troligen skulle slockna själv är inget argument för att skulden i det fallet skulle minska. Massakern på Utøya är inte alls parallellt med detta utan ett betydligt mer komplext och dimmigt gungfly. Tännsjös liknelse borde, eftersom den inte håller, genomskådats av journalisten. Endera borde Tännsjö ifrågasatts eller så skulle liknelsen bort ur artikeln. Förstås väldigt riskabelt av mig att ta upp en liknelse som jag bara antar är korrekt återgiven av Helmerson. Andrahandskällor är osäkra, men jag väljer att lita på min journalistkollega.

Vad artikeln argumenterar för eller emot är förstås extremt viktigt att vara tydlig med. Kanske är det klädsamt att begränsa antalet teser man framför i varje artikel. Låt oss studera Helmersons artikel och leta upp vad han vill ha sagt. Här följer en uppräkning av potentiella teser vi kan finna i texten:

• Vi lever i ett pluralistiskt samhälle som vi inte kan hantera.
• I Sverige kan man inte diskutera islam.
• I Sverige gör man inget annat än att diskutera islam
• USA har lång pluralistisk tradition
• Amerikansk frihet är frihet från staten
• I USA finns ett starkt civilsamhälle
• Staten är passiv vad gäller religiösa livsval
• Civilsamhälle är bättre än Staten.
• Globalisering och migration är bra.
• Avarter inom religioner kan förbjudas
• Avarter ska inte stigmatisera religionsutövare
• Brott är brott, även inom religioner eller ”kulturer”.
• Religionstolerans strider inte mot lagstiftning mot avarter.

Att ha tretton möjliga teser i en och samma artikel är något för många enligt mitt förmenande. Dessutom kan det kanhända vara på sin plats att argumentera för någon av dem om man vill ha kvar den tesen i sin text. Men jag förstår att det inte alltid är lätt att lägga band på sin iver att berätta. Helmerson skriver ju romaner också.

Om vi försöker kondensera teserna kanske vi kan få fram följande huvudtes:

USA  har ett starkt civilsamhälle med frihet från staten vilket gör att amerikaner hanterar pluralism bättre än Sverige. Sverige borde därför kopiera USA.

Men det är inte helt lätt för en läsare att ur Helmersons text krama ur en sådan tes. Kanske är tesen ovan inte ens den Helmerson avser att föra fram.

Om vi sedan tar en titt på de teser jag vaskade fram ur texten finner vi en del problematik.
Först har vi det här med ”religioner” jämfört med ”kulturer”. Det är oklart hur Helmerson förhåller sig till detta. Han skriver kulturer med citationstecken troligen för att antyda att han inte räknar dem som kultur på riktigt. Det är inte troligt att ordet är avsett som ett citat eller en term. Han har ju inga citattecken runt ”religion”. Det verkar också som om ”islam” ska uppfattas som en enhetlig religion enligt Helmerson. Vi vet ju att det är mer komplext än så. Även Helmerson borde veta.

Sedan har vi hans vid flera tillfällen nämnda ”avarter” som man kan lagstifta mot, inte döma religionsutövare efter, men kunna förbjuda och kritisera. Vilka är dessa avarter Helmerson menar? Avser han slöjor, omskärelser, sexuella övergrepp från präster eller vad? Det framgår inte av artikeln. Tänker han sig bara avarter inom andra kyrkor än kristna eller inkluderar han även Lutheraner och Katoliker?

Varför menar Helmerson att migration och globalisering är bra? Hur leder han det i bevis? Det framgår inte av artikeln. Han kan ha rätt, men vi får inget som stöder det till livs.

Hur menar Helmersson att staten förhåller sig passiv till religiösa livsval, vilka är dessa livsval och hur menar den praktiserande katoliken Helmerson att staten borde göra? Det framgår inte av artikeln.

Slutligen antecknar jag också att ett ”också” smugit sig in i det som låtsas vara ett utplockat citat från texten men som inte riktigt är det. ”I Sverige har staten OCKSÅ hållit sig passiv vad gäller religiösa livsval” står det. I löptexten finns inte detta ”också” med alls. Vad menar Helmerson att staten också hållit sig passiv gällande?

Det går att finna liknande problem även med en del andra av artikelns teser, men tror att ni förstår det mönster jag försöker demonstrera. Det är svårt att ha för många teser i samma artikel då man uppenbart inte har plats att sedan argumentera för dem tillräckligt. De blir hängande i luften som oförklarligt skriande måsar som aldrig får landa någon gång. Inte alla får skria över tre kultursidor som Bengt Ohlsson.

Artikeln är en utmärkt artikel om man som jag vill visa en debattartikels uppbyggnad och vilka problem man ställs inför som skribent och som läsare. Det finns vissa blindskär man bör undvika för att inte helt segla vilse på den stora Skribentatlanten. Nedan en kort minneslista för dig som tänker skriva en debattartikel:

1. Välj vilken tes du vill driva, vad du vill argumentera för eller emot. Men ha helst inte flera teser i samma artikel. Helst inte fler än tre. Men argumentera gärna för de teser du driver.
2. Kondensera tesen till en slagkraftig rubrik för att skapa intresse.
3. Skapa en ingress som berättar om innehållet och lockar till mer läsning.
4. I texten, argumentera för tesen men ta gärna upp motsatta uppfattningar och förklara varför argumenten för dessa inte håller.
5. Om du vill använda liknelser eller metaforer – se till att de håller i relation till tesen och innehållet. Även om liknelsen tillhör någon annan.
6. Om du har en bildillustration – se till att den förstärker din text. Inte tvärtom.
7. Låt minst en kollega eller kompis läsa texten innan du sänder den till publicering. Men välj inte en jasägare utan någon som har både omdöme och mod att säga dig sanningen om din text. Även om den sanningen kan göra ont.

Så när din håg står till debattartikelskrivande finns det en hel del att tänka på. Ibland kan det till och med vara effektivt att skriva om artikeln någon gång för att vässa dess tydlighet och läsbarhet. För Helmersons redan skrivna artikel är det förstås lite för sent då den redan blivit försedd med både trycksvärta och pixlar. Han kan förstås läsa igenom den och i efterhand utvärdera vad som kunde ha blivit lite vassare. Eller fråga kollegan enligt punkt 7. Helmerson är ju utbildad journalist och jobbar på DN.

Slutligen är det ju fint om texten håller en slags dramaturgi. En debattartikel är annorlunda än en nyhetsartikel. Nyhetsartikeln tar det viktigaste först och avtar sedan i viktighet ju längre man läser för att kunna kortas vid behov. En debattartikel har andra och roligare möjligheter. Där är det ju en poäng att ha en poäng – och gärna mot slutet. Precis som många av de där filmerna Helmerson brukade recensera säkert hade.

Helmerson gör ett försök med sina fyrapunktslista som avslut, men den faller lite platt. Att läsaren fylls med nya frågor mot slutet på grund av den är nog inte vad Helmerson önskade – egentligen. Huvudmålet med denna text är förstås inte att recensera Helmerson utan att belysa en debattartikels början, varelse och slut. Men hur gör man då ett bra slut – egentligen?  Tror att efter en omarbetning av texten – och ett upptäckande av en huvudtes – det skulle gå att göra en återkoppling på slutet till ingressens meddelande. Då skulle vi förstå att vi har nått seglatsens mål och lugnt och fridfullt kan påbörja en ny resa med en annan kapten på ett nytt skepp.

Pax Vobiscum!

Många älskar färg. Det är i alla fall vad de säger när de träffar mig på stan. Jag har påfallande ofta färg på ett eller annat sätt. En röd, gul eller grön jacka kan det bli. Eller också en halsduk i någon färg. Kanske en skjorta.

Men läste härom dagen en artikel om Monclerdunjackor där det sades ungefär “Jag är så glad att färg har kommit på modet.” Senare i samma artikel sade samma människa att hon, om hon skulle köpa en sådan jacka skulle välja en svart!

Det ligger helt i linje med det jag ser runt omkring mig. Alla säger att de älskar färg – men väljer att fega ur! I bussen, på tunnelbanan och i stan ser jag bara svart, grått och möjligen mörkblått. På sommaren ersätts en del av det svarta med vitt i stället. Någon enstaka röd smyger sig dock in bland de vitsvarta hermelinerna.

Min son mötte, när han var fyra år, en dagiskompis pappa som stolt visade honom sin nya silvergrå Ford. Sonen tittade på bilen, vände sig till kompisens pappa och sa: “Hade dom den bara i grått?”

Det tål att tänkas på. Bilar, TV, datorer och hushållsmaskiner vimlar av silvergrått och svart. Till och med vitt kan vara svårt att få tag i. Det finns få undantag, men det finns några kompaktkameror och några få laptops som kan stoltsera med färg. Till och med Apple har fallit i “gråsvartfällan” med sina datorer och telefoner.

Läge att börja tänka om!

I heminredningen känns det likartat. De minimalistiska helvita rummen med vit, beige eller brun soffa är legio. Och inredningsfirmorna gör sitt bästa för att tillfredsställa det bleka. Sedan gammalt har förstås de modernistiska arkitekterna pläderat hårt för det färglösa.

Många inredningstidskrifter har ägnat spaltmeter åt att beskriva vithetens värld. Skrev redan 2003, ja nästan tio år sedan, i magasinet disajn att jag undrade vart alla prylarna som finns i vår vardag tar vägen när dessa hemma-hos-reportage görs. Lanserade konspirationsteorin att prylarna, inklusive barnen och hunden, förvarades i nåt förråd och att den vita soffan i alla reportagen var hyrd på rentasofa.com.

Kanske är arkitekters och designers faiblesse för färglösa lösningar ett tecken på att de inte kan hantera den komplikation som färgen innebär? Varför står massor av arkitekter, designers och liknande där i sina svarta polotröjor och skrapar med foten i marken?

Men vad innebär det för oss i vår vardag? Är det ett tecken på dålig självkänsla att inte ens våga ta på sig ett plagg i en färg man ändå säger sig älska för att man är rädd för vad andra ska tycka?

Kanske vi får och ger för lite kärlek? Kanske vi skulle må väl av en liten gnutta mer färger i våra liv? Det sägs att kärlekens och aktivitetens färg är röd, att hållbarhetens  är grön, att drömmarna är blå och solen är gul.

Vad sägs om att börja om där vi var när vi var fyra år gamla – låt oss börja älska färger på riktigt igen! I alla fall tänker jag gå åt det hållet. Köpt skjortor i starka färger och skriver det här inlägget iklädd morgonrock under vilken jag har en solgul tröja på. Morgonrocken har minst åtta färger – så det så!

2012 ska ju vara ett anmärkningsvärt år då gamla tankar med ålderns rätt kan gå in i evighetens töcken och nya friska tankar försiktigt knackar på vår dörr för att släppas in  – släpp in dem!

Låt den gamla modernismen/minimalismen vila i frid.
Låt 2012 bli kärlekens år – och fira det med färg!

Tiden flyger fram!
Strax före nyår skrev jag detta inlägg på den engelska bloggen. Always Avoid the “I Should have…”.

Så här i början av ett nytt år lovar många en massa saker, men inte alla av dessa saker blir gjorda. Vi finner alltid en eller annan orsak till varför vi inte gjorde det vi lovade oss själva och andra att vi skulle göra. Ibland verkar det inte som om det har så stor betydelse.

Det kan verka som om livet rullar på som det brukar ändå. Men – det gör det inte!

Om vi inte sköter om vår hälsa så befinner vi oss på ett sluttande plan. Vi märker inget till en början – men så småningom börjar vi glida utför i allt snabbare takt.

Om vi inte sköter om vårt privatliv, våra vänner, familj och barn så kommer vi så småningom att bli helt ensamma.

Om vi skjuter upp att träffa människor som betyder något för oss kan det en dag till och med bli försent. Ensamma är vi mindre – vi behöver varandra för att kunna växa. Vi behöver varandra för att kunna må bra. Vi behöver varandra för att ge oss nya krafter och bli starkare!

Då står vi där med ont i själen och säger till oss själva: “Jag skulle ha träffat honom eller henne – men nu är det kört.”

Vem ska du stämma möte med – och faktiskt dyka upp?
Du kan ju inte vrida tiden tillbaka!

Räkna inte med att ni alltid kan förutse vad som kommer att dyka upp här!

Självklart ligger ett stort fokus på personlig utveckling, coaching och kommunikation – men det kan också komma inlägg om helt andra saker som på ett eller annat vis kan kopplas till våra kunskapsområden. Det kan komma att handla om Sociala Medier, storytelling eller annat. Om du följer oss här så märker du åt vilka håll det kan spreta efter ett tag.

Vi har förstås tänkt att även i fortsättningen hålla vår engelska blogg levande. Den finner du på key2insight.wordpress.com som vanligt.